Tystnaden som lade sig var likt den råa
kyla en frusen höstmorgon.
Det bet till i hela kroppen, feberkyla
och rysningar kittlade igång kroppens blygsamma behåring att stå i
givakt.
Och alla bara tittade.
En sekund passerade. En till. Någon
vred sakta bort blicken. En annan fumlade med sin telefon. En tredje
skulle vilja göra något men hade inte tid.
”Hj... Hjälp!”, kved Boel med
sina frasiga läppar, i kontakt med sandbeströdd nylagd kullersten.
Torget var fullt av människor. De
flesta fast i genvägen mot en snar död som vanligen kallades
stress, där barnpassning, karriär, avundsjuka och enormt stort
egotänk var några basingredienser som snarare förenade alla
människor och gjorde dem lika än tvärtom, vilket verkade vara vad
många strävade efter.
Torget var fullt av människor. Någon
knäppte ett kort, skrev ett inlägg på sociala medier med texten
gubben ligger och kvider. Vad är det för värld vi lever i, kan
ingen hjälpa?
”Lyft
upp honom då”, ropade en busschaufför från sin bekväma sits
inne i linje 43's röda buss.
Två
för varandra helt okända människor blickade hastigt mot varandra,
sedan på gubben och sedan tillbaka. Därefter bort och båda hade
ett kilo mer tyngd i sina redan besvärade hjärtan.
Boel
kände hur ryggen värkte, det var inte bra att ligga på mage. Den
högra svullna foten sände signal efter signal till det lilla
huvudkontoret att något inte stod rätt till. Markens väta hittade
sakteligen in genom hans slitna klädlager och bekantade sig med hans
åldrande hud. I ögonvrån kunde han se sin rullator en meter längre
fram, glänsande vinröd med inoljade bromsar. Boel gillade sin
rullator. Han hade gjort den själv. Må så vara att han hade mer år
i bagaget än de flesta andra. Må så vara att kroppskrafterna som
fanns idag knappt var mätbara med hans storhetstid. Men tid hade han
ju. Massor. Och vecka efter vecka ute i sin ouppvärmda lilla
verkstad resulterade ofta i praktiska ting. Så när
hemtjänstpersonalen hade föreslagit en rullator så han kunde ta
sig lite ut på byn började Boel skissa och fundera. Han beställde
färdtjänst och besökte järnaffären. De nya sedlarna var inte så
bekanta för honom men av siffrorna att döma så hade han de pengar
som krävdes för att köpa det mesta utav materialet som behövdes.
I
gäststugan på tomten, som han hyrde ut till en cykelentusiast för
att kunna få ihop sin egna ekonomi, hade Boel fått bekanta sig mer
med en dator. Henke som ynglingen kallades hjälpte honom att
införskaffa feta bromsar och kromade detaljer, allt från någon
kinesisk butik som sölade i över en månad med att få hem alla
saker han behövde.
Men
särdeles bråttom hade han ju inte, så han väntade. Och svetsade
och trixade. Pratade med Henke igen och beställde lite schyssta
lysen och annat blingbling till dekoration.
Och
så lagom till höstens antåg då både löv från träden gulnade
och föll och snor från näsan gjorde likaledes var vrålåket till
hemmasnickrad rullator klar. Henke fotade och publicerade bilder på
nätet. Boel synade svetsfogarna en sista gång. Provbromsade och tog
sig en vända ned till postlådan. Där blev han lite nostalgisk. En
gång i tiden då han precis börjat livet som gammal och grå hade
han tillbringat förmiddagarna nere vid sin postlåda. Med vinkar och
leenden fälla någon lustig kommentar om att några räkningar inte
var aktuellt i hans låda då de tappert kämpande brevbärarna
stressade fram.
Sedan
vände Boel tillbaka, för hemtjänsten hade redan plockat in posten
då de kom förbi med lunchen.
”Bär
det av ner till city Bonkan?” frågade Henke som pumpade luft i sin
racercykels bakdäck. ”Ner och provköra kärran liksom?”
”Ja
du Henke”, viskade Boel hest. ”Jag tror nog bestämt att jag ska
ta mig ned till torget en liten sväng. Där har jag inte varit sedan
jag ordnade med Mirandas begravning.”
Sorgetårar
föll inombords då tankarna på hans älskades bortgång gjorde sig
påmind.
”Jag
ska se om de har något nummer av Fantomen i kiosken”, mumlade han
och tittade upp med darrig blick.
”Schysst
Bonkan”, flinade Henke och knäppte på sig sin cykelhjälm. ”Ses
senare då mannen.” Och så for han iväg iförd löjlig mundering,
sittandes på en obekväm sadel högt upp i luften.
Så
Boel gick in, putsade till sitt yttre och drog på sig en kappa vars
doft påminde honom om styrkans år, då kraft och liv sprudlade i
kroppen.
Det
tog sin lilla stund. Den dryga kilometer som ledde in till samhällets
torg var fuktig av nattens regn. Dimma hängde kvar i luften och
trots att solen försökte hitta någon springa i molntäcket att
skina igenom så lyckades ingen värme hitta fram.
Inga
av de han mötte hälsade. De flesta hade pluggat igen öronen och
stirrade rakt ned i sina skärmar. Boels tankeverksamhet krävde sin
stilla gång och innan han kunde placera ansikten på dem han mötte
hade de för länge sedan skyndat förbi.
Men
en halvtimme senare kom han till torget, där de tydligen hade lagt
ny sten kring fontänen i mitten. Hans rullator rullade fint och de
stötdämpande handtagen absorberade de små skakningarna den ojämna
stenen frambringade. Han hade bara varselljus på då det var mitt på
dagen, men stolt kunde han känna hur många inspekterade hans
vrålåk. Det där med att konstruera kunde Boel minsann!
Kioskens
dörr var öppen. Det var två trappsteg upp. Boel ställde rullatorn
intill väggen och släppte taget. Lite orolig var han, men byborna
var ju ändå snälla så risken för stöld bedömdes som liten.
Men
det var många dagar, ja år, sedan Boel sist hade ansträngt kroppen
så mycket på en och samma dag. Han hade ju mest tillbringat tiden
inomhus läsandes sina serietidningar eller varit ute i verkstaden
med Henke och skruvat lite cykel. Tre gånger om dagen fick han besök
av ständigt utbytt hemtjänstpersonal, som kom med mat och hjälpte
till med lite praktisk städning.
Så
när han tog ett darrande steg kände han hur de trötta fötterna
skrev på protestlistor och klagade högljutt. Tvivel for igenom hans
huvud och Boel bestämde sig för att återvända till rullatorn,
sätta sig ned på den och slå på rumpvärme och återhämta sig.
Så smidig som en långtradare inne i ett parkeringshus snurrade han
runt på fläcken och tappade balansen.
Dunsen
hördes knappt. Det var som om han var på ljudlös och bara lite
vibration avslöjade att en gubbes kropp bekantade sig med marken
under honom. Andan gick ur honom. Tårar vällde fram i ögonen.
Ingenting
hände. Boel hörde vag verksamhet runt omkring honom. Men det var
som om han inte riktigt fanns där mitt ibland dem. Han hade aldrig
önskat vara i vägen för någon. I hela sitt liv hade han strävat
efter att göra rätt och vara behjälplig. Att efter många års
tjat från Mirandas sjukbädd acceptera hjälp i hemmet från
hemtjänsten var en stor stolthetens klump att svälja ner.
Men
nu bad han om hjälp. Kraxande hest. Men han bad. Och det hände
ingenting.
Det
passerade flera minuter. Hans ögon var stängda. Andningen
ansträngd. Ansiktet rött av blod som pumpade upp en huvudvärk som
fick det att ringa i öronen. Så hördes lite sirener. Dörrar som
öppnades. Händer på hans kropp. Han blev försiktigt upplyft på
en bår. Någon ung förmåga med armar stora som trädstammar
försökte få kontakt med honom. Ena ögat öppnades. Boel tittade.
Han
bars fram till ambulansen. Det rann inte bara snor från näsan,
metallsmaken från blod rann mellan hans gulnande tänder. Och Boel
tittade.
Där
bredvid kiosken stod hans glänsande rullator med inoljade bromsar.
Varselljusen var på. Rumpvärmaren var avstängd. Och han ville som
säga att de skulle ta med den. Men inga ord kom över hans läppar.
Skaran med människor tittade mot honom, med besvärade miner, sedan
ned i marken. Sedan sneglande mot varandra. Frågandes varför de
inte gjort något. Varför ingen hade hjälpt, annat än den nu som
hade ringt ambulans.
Med
smärtande samveten skingrades skaran, kvar blev bara rullatorn.
Boel
åkte iväg till sjukhuset. På kvällen skulle Henke besöka honom.
Boel skulle då be honom hämta rullatorn.
”Lugnt
Bonkan, det kirrar jag”, viskade Henke och klappade honom
försiktigt på armen.
Trött
och sliten log Boel något. Sedan blundade han och somnade.
